Det här med napp, fungerar för vissa barn och andra ratar den.
Med Elliott har det varit en räddare i nöden ibland.

Han går in i sin bubbla och den ger nästan en mediterande känsla till honom, för att inte tala om ett stort lugn.

Ibland när inte mamma och pappa räcker till så är det nappen som hjälper.

Den har han tagit från första början och är en perfekt tröst.

 

Med Dylan har vi inte haft något behov att introducera den.
Han äter och är nöjd, ligger och kollar runt eller somnar.

Gnäller när han är hungrig och sen är det bra.

Vi sa från början att vi skulle försöka hålla oss så länge vi kan då det sägs att om man ger den för tidigt så kan det påverka sugtekniken med bröstet då det är två olika sugtekniker.

Hur väl det stämmer vet jag ej och har inget intresse att sätta mig in i det heller.

 

Igår kunde jag inte hålla mig längre, kände att jag måste prova att ge han nappen.
Plockade fram en som vi köpte i fall att och tröck in i munnen och han började suga febrilt på den.

Det var svårt och den flög ut hemskt många gånger tills han borrade in huvudet mot mitt ben och ögonen stängdes.

På kvällen så hade han inte så mycket planer på att somna så vi tänkte att vi provar med nappen, den kanske kan fungera som sömnmedel och söva honom, vilket misstag!

Den flög ut hela tiden och då blev han såklart ledsen så jag fick sätta tillbaka den igen.

Till slut lyfta jag över han till våran säng så den blev närmare och efter ett bra tag somnade han.

Nu har jag lagt tillbaka nappen i burken och stoppat in den i skåpet.

Han får vänta ett tag till innan vi börjar använda den.