Vi mötte upp min mamma och pappa för att äta lunch och för att ha tre personer som hade koll på yrvädret Elliott. 

Lite regn fick vi, god och bra mat samt lite snacks. 

Glöm inte att följa mig där om ni vill ha lite mer uppdatering än här. 

fridaww heter jag isf där. 

 

 

Imorgon lördag så blir våran lilla bebis en hel månad.
Tänk att han redan har varit här i fyra veckor!

Vardagen är som vanligt, han är otroligt snäll och sen har vi en trotsig 3-åring som också kan vara helt underbar mellanåt, munnen går i ett på honom.

Han har alltid något att berätta, antingen vad han sett, varit med om, sagor och ramser eller så upprepar han det vi säger och det är härligt att han pratar så mycket, även om det ibland kan bli jobbigt att höra på prat precis hela tiden.

 

På förmiddagen var vi till BVC igen och nu behöver vi inte gå lika ofta.
Han hade gått upp till 4 kg (+200g), var fortfarande 54 lång och följde bra med blicken.

Tror vi ska dit om två veckor igen, minns inte riktigt vad det var vi skulle göra.

Läkarundersökning kanske det var.

 

Idag har jag däremot haft en väldigt övertrött bebis som inte riktigt fick ro i kroppen att somna.
Efter två timmar så fick jag han tillslut att sova och nu ska jag snart ta och väcka honom.

Bröna sticker, ömmar och spricker snart om han inte tömmer dem.

Jag brukar alltid pumpa när han långsover men eftersom han varit så orolig idag så har jag inte vågat ifall han skulle vakna.

Även om det bara tar 45 min innan brösten har återfått mjölken igen så är det inte värt att chansa.

 

 

 

Idag tog jag fingrarna ur att äntligen måla naglarna.
Det fick det det HÄR nagellacket som jag köpte på kicks för ett tagsen nu.

Den var precis lika fin på naglarna som jag hade hoppats på.

Jag är så kär!

Dock var det svårt att fånga den riktigt på bild, men det här får duga.

 

Jag har målat två lager, två lite tunnare för att vara säker att det skulle torka ifall bebisen skulle vakna.
Målar man ett tjockare lager så räcker det säkert med ett, iaf om man har korta naglar.

Lacket heter som rubriken, moondust och är kicks egna märke.

 

 

 

Idag har jag sminkat mig, det väl var kanske två månader sen sist.
Helt sjukt att det kändes ovant och kladda på lite smink och när jag var klar så kändes det konstigt.

Personen jag såg i spegeln var bekant men jag är så van att se mig utan så det kändes nästan för mycket.

Någon timme senare så känns det bra, jag har vant mig vid tanken så imorgon så kommer jag nog känna mig hemskt blek istället.

Kanske en bra anledning att prova nya mascaran.

 

Nåväl, jag tänkte mest bara föreviga detta i bloggen också.
Visa att jag inte bara är bekväm här hemma, även om jag bor i mina mjukisbyxor.

Jag är i ett mellanläge där mina egna jeans inte riktigt sitter som jag vill och mammakläderna är på tok för stor.

Mina mammachinos är rätt schysst även om de bara hänger, det är den typen av byxor som är snygg lite tightare och även löst.

 

 

 

Igår for Jag, Dennis och Dylan ut till Birsta medan Elliott var på dagis.
Vi fyllde på Elliotts garderob med allväderstövlar, vinterskor och ullstrumpor.

Även Dylan fick ett par ullstrumpor.

Det har blivit så kallt ute nu så varken sneakers eller gummistövlar är speciellt varm längre.

Jag har en favorit som jag kört på länge, men jag tycker också det är roligt att prova lite nya produkter.

Sen fick det bli en nagelfil och en bok, när jag nu ska hitta tid att läsa den som inte ens hinner måla naglarna.

 

Tror det här kan vara en riktigt bra bok, men jag gruvar mig lite för att läsa den.
Jag som i vanliga fall är en ganska blödig människa och som nu går med de flesta känslorna på utsidan i och med alla dessa hormoner i kroppen.

Ja, vi kan helt enkelt säga att jag grinar åt det mesta, bränner jag något i stekpannan så kan det få mig att börja grina även om jag inte alls vill.

Jag räknar med andra ord med att få vätskebrist när jag väl öppnat boken.

 

 

 

På eftermiddagen tog var det dags att ta med Dylan till BVC igen.
Elliott ville hemskt gärna åka buss så vi tog bussen till stan, köpte en festis och tog en promenad sista biten.

Vi var framme i god tid så Elliott drog igång och lekte med alla nya leksaker i väntrummet och lagade schnitzel m. ägg åt mig på spisen, hemskt snällt.

 

Dylan 3 veckor.
Vikt: 3800 g ( +300 g på en vecka)

Längd: 54 cm (51 vid födsel)

 

Vikt: 3740 g

Längd: Står ej i kortet, men var 54 cm när han var 2 veckor.

 

Annars så såg allt bra ut med våran lilla rumpnisse.
Vi ska dit igen nästa vecka, ser allt bra ut då så kommer det bli glesare mellan besöken.

Då kommer även Dennis hinna följa med oss innan han ska iväg och jobba.

 

 

 

Det här med napp, fungerar för vissa barn och andra ratar den.
Med Elliott har det varit en räddare i nöden ibland.

Han går in i sin bubbla och den ger nästan en mediterande känsla till honom, för att inte tala om ett stort lugn.

Ibland när inte mamma och pappa räcker till så är det nappen som hjälper.

Den har han tagit från första början och är en perfekt tröst.

 

Med Dylan har vi inte haft något behov att introducera den.
Han äter och är nöjd, ligger och kollar runt eller somnar.

Gnäller när han är hungrig och sen är det bra.

Vi sa från början att vi skulle försöka hålla oss så länge vi kan då det sägs att om man ger den för tidigt så kan det påverka sugtekniken med bröstet då det är två olika sugtekniker.

Hur väl det stämmer vet jag ej och har inget intresse att sätta mig in i det heller.

 

Igår kunde jag inte hålla mig längre, kände att jag måste prova att ge han nappen.
Plockade fram en som vi köpte i fall att och tröck in i munnen och han började suga febrilt på den.

Det var svårt och den flög ut hemskt många gånger tills han borrade in huvudet mot mitt ben och ögonen stängdes.

På kvällen så hade han inte så mycket planer på att somna så vi tänkte att vi provar med nappen, den kanske kan fungera som sömnmedel och söva honom, vilket misstag!

Den flög ut hela tiden och då blev han såklart ledsen så jag fick sätta tillbaka den igen.

Till slut lyfta jag över han till våran säng så den blev närmare och efter ett bra tag somnade han.

Nu har jag lagt tillbaka nappen i burken och stoppat in den i skåpet.

Han får vänta ett tag till innan vi börjar använda den.

 

 

 

 

 

Idag började Dennis jobba igen och vi är tillbaka i vardagen med en till person.
Nu börjar vi på sätt och vis om på ruta ett, vad gäller nya rutiner.

Dylan är så liten ännu så dagarna kan bli hur som helst, somnar på olika tider, äter på olika tider, vaknar olika tider på morgonen och mitt upp i allt ska man få ihop tid med Elliott, frukost och lunch ska ätas, fixas med middag osv.

Ni fattar nog galoppen.

Det känns så hemskt mot Elliott då han ofta får vänta mycket på oss för i vissa eller de flesta lägen så kan man inte ta han i första taget, hur hemskt det än låter.

 

Jag tror nästan att den som har det jobbigast är han, det är aldrig lätt för ett barn med dessa perioder.

Ofta gör de "fel" även om dom vet att man inte får göra så, bara för att prova gränser och behöva bli tillsagd.

Det i sin tur är jobbigt för oss att vi måste säga åt han hela tiden och det bli jobbigt för han att höra, en ond spiral.

Humör och tålamod sätts verkligen på prov för oss nu och jag hoppas så innerligt att det går över snart, för allas skull.

 

Tacka vet jag förskolan, att han får gå där 15h även om jag ibland tycker det känns för lite.
Det är sällan han vill gå hem kl 14 när vi kommer.

Ibland skulle jag vilka klona mig själv så ena jag sitter och matar Dylan medan den andra är ute och leker, ritar, kollar på film eller kör bilar med Elliott.

När Dylan blir lite äldre och inte behöver äta lika ofta och vi får till rutiner så kommer allt bli lättare, men tills dess så ser våran vardag ut så här.

 

Detta inlägg är inget klagoinlägg egentligen, utan man får ofta höra hur underbart och bra allt är och det ligger rosblad på marken och enhörningar som flyger runt på rosa moln.
Så för en gångs skull tänkte jag dela av mig av hur det ser ut, på gott och ont.

Jag älskar också våran vardag och tycker den är underbar, men det finns också den där jobbiga sidan att man inte räcker till och det är trotsiga barn (som man sällan får läsa om).

Ser att många skriver "att folk inte tycker om att läsa om det" men jag tror att det kan vara många som uppskattar och känner igen sig i det tråkiga också och slipper läsa om hur underbart alla andra har det.

För det är ingen som har det perfekta livet, det kan vi nog komma överens om på en gång vare sig det handlar om småbarn, jobb, kärlek eller något annat.

 

 

 

Mitt upp i barnafödande, bebisprat och bebisbilder har jag idag lyckats bryta mönstret.
Jag har införskaffat en ny ögonskugga samt ett nytt nagellack jag tänkte bjuda på.

Ni får ha lite överseende med att det blir mycket bebisprat nu, då min vardag än en gång snurrar runt det.

Jag vet att vissa uppskattar det mer än andra, så jag ska göra mitt bästa för att få lite variation.

 

Tråkigt nog har jag inte tagit mig tiden att prova dem på mig ännu.
Jag ka försöka ta mig tiden och göra det snart.

Jag är främst nyfiken på lacket, har sett bilder på andra som har det på sig och det ser helt galet fint ut.

En stark kandidat till det perfekta höstlacket.

 

 

Nu är Dylan två veckor och två dagar gammal.
Den här tiden har gått fort men på samma gång i helt rätt fart.Det känns verkligen som att vi tar tillvara på dagarna, både med han och Elliott.
Även om det går bra så känns det lite nytt med den här nya vardagen men jag älskar att vara tvåbarnsmamma.
Det låter så sjukt, tvåbarnsmamma!!

Elliott var den snällaste bebisen som inte gjorde mycket ljud av sig, han gillade läget vad det än var.
Jag trodde aldrig att man kunde få två snälla barn, men än så länge har vi det.
Dylan gör inte mycket ljud av sig heller, han gnäller när han vill ha mat annars är han hur nöjd som helst att ligga på en filt i soffan, i babygymmet eller mysa i famnen.
Okej, han är två veckor och mycket kan hända med humöret framöver men i nuet så njuter jag av detta.

Han sover bra på dagarna, kör några kortare sovningar och 1-2 långsovningar på några timmar.
På natten sover han också väldigt bra.
Han somnar vid 22 och vaknar vid 03 eller 04 för att käka och somnar sedan om till 08-08:30, äter och somnar oftast om igen och då kliver jag upp.
Det kommer bli lite andra puckar när Dennis börjar jobba och jag ska kliva upp med Elliott på morgonen.

För min del fungerar amningen väldigt bra denna gång, TACK OCH LOV!Det gick käpprätt åt helvete med Elliott och det var hemskt tråkigt för jag hade verkligen sett fram emot det.
Jag gav mig fan på att det bara skulle funka denna gång och Dennis har hjälpt till en massa.
För att inte gå in alltför privat så hade Dylan svårt att få rätt tag och sög därför snett till en början.
Jag köpte då en amningsnapp/mellanlägg och då blev det hur bra som helst.
Har lyckats få till bra med mjölk och måste pumpa ibland för att annars känns det som dem ska sprängas och det sticker sjukt mycket.
Så nu hoppas jag det fortsätter likadant.

Då slipper han riva mig på bröna och han slipper riva sig själv i ansiktet.

 

 

Igår fick vi besök av min mormor och moster.
Dylan vandrade från famn till famn innan han hamnade på golvet i babygymmet.

Medan tanterna drack kaffe gick jag iväg och gav han mat för att sedan lägga han i sängen så han fick sova i lugn och ro.

Det blev en hel del surr och jag fick dricka ikapp när jag kom tillbaka.

 

Även om jag känner mig pigg varje dag så tycker jag det är jobbigt med besök.
Jag tycker på samma gång att det är kul med besök för man vill ju gärna visa upp den lilla sötnosen, men det känns ändå "jobbigt" när jag vet att någon ska komma och kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Undantaget är mina föräldrar typ, men det är väl också just för att det är mina föräldrar.
Samma var det när jag hade fått Elliott, är det något som ni andra känner igen er i?

 

Man vill sitta i sin lilla bubbla och bara njuta i lugn och ro.
I någon vecka så är dem just "nyfödd", de är sådär liten och gör inte mycket väsen av sig, dem äter och sedan somnar de om.

Sedan är det mer vakentid och den är också mysig såklart, men det är den första tiden som inte kommer igen.

DEN tiden tycker jag är extra mysig och vill verkligen ta tillvara på det.

 

Nåväl, nu har jag lättat lite på hjärtat.
Fick även detta fina höstarrangemang av mormor och moster.

Jag hade tänkt köpa något liknande själv, men nu slipper jag det.

 

 

 

Idag är Dylan 11 dagar och det var dags för besiktning på BVC för första gången.
Fick skjuts dit då jag fick tiden ganska sent under dagen.

Kom dit i så pass god tid att jag hann ge honom lite mat innan vi fick gå in på rummet.

Fick en massa papper och det pratades lite om hur det går för oss hemma osv.

 

Det blev inga mått tagen denna gång utan det skulle vi fixa nästa besök istället.
Däremot så fick vi väga honom och det såg bra ut.

Han vägde 3606g när han föddes, sedan gick han ner till 3400g och idag så vägde han 3560g.

 

Efter besöket så blev det lite mer mat i väntrummet innan vi tog en promenad hem.
Det är första längre promenaden vi gör, och det är första promenaden helt själv.

Vi passade på att gå in på affären och handla lite och bara njuta av att vara själva.

Han somnade gott i vagnen med lite mat i magen och den friska luften, lyckades knappt väcka honom när det var dags för mat här hemma.

Så han fick sova lite till medan jag åt mat.

 

Mina fina killar.

 

 

Nu tänkte jag iaf ta och dela med mig av förlossningen.

Är ni känslig för blod, slem mm så kan ni sluta läsa här.

Vill ni läsa om Elliotts förlossning hittar ni den HÄR.

 

Jag kliver upp för att gå på toa, upptäcker att slemproppen börjar lossna.

Får ut klumpar av slem med lite blodstrimmor i.

Tar fram en binda som jag tänkte att resten kunde hamna i om det skulle bli mer under natten.

På väg för att hämta den upptäcker jag att det kommer mer "kiss".

Skyndar tillbaka till toan och märker att det inte vill ta slut, känner sedan att det inte ens kommer från urinröret.

Min första tanke när jag förstår att vattnet gått är "helvete, nu får jag inte bada på förlossningen".

Tar en bebisblöja och går in till sovrummet för att hämta mobilen och ringa förlossningen, då vaknar Dennis och kliver upp.

Värkarna börjar.

 

Ringer och vi är välkommen in för att visa upp blöjan för en bedömning.

Jag ringer till mamma och berättar att hon får komma in och fortsätta sova här.

Vi packar det sista i våran väska medan vi väntar på mamma, sedan kunde vi inte riktigt sluta prata så vi stod i hallen ett tag innan vi kom iväg.

 

06:03
Vi får gå in på ett rum där barnmorskan tar min blöja och jag får en ny, hon undersöker mig, jag har öppnat mig 3 cm, cervix är utplånad och värkarna har blivit kraftigare.

Har 3-4 värkar på 10 min.

Får gå in till dagrummet så skulle hon kolla till mig efter en stund för att se om det hänt något.

Efter ca 20 min har värkarna blivit så kraftig så jag känner att andningen inte riktigt räcker till så Dennis får hämta en barnmorska som visar oss till vårat rum för att byta om.

Hon önskar oss lycka till då hennes skift är slut, då säger jag att vi får väl se om det blir ett augustibarn eller septemberbarn.

Hon skrattar till och undrar hur länge jag hade tänkt vara där och säger att du har fått barn innan jag är tillbaka halv två.

Minns att jag kände mig som ett frågetecken, för det lät helt absurt att det skulle gå så fort.

 

07:20
Jag ber om lustgas och ordagrant kastar mig över den, den slår till på en gång och jag börjar fnissa och tycker verkligen att Dennis borde prova.

Ny barnmorska kommer och ska undersöka mig igen, är nu öppen 5 cm.

 

08:02
Barnmorsan gör en ny undersökning och jag är nu öppen 7cm.

 

08:30
Jag känner att det börjar trycka på lite och hamnar i min egna bubbla och stänger helt av omvärlden för att fokusera på att slappna av och andas igenom dem.

Tillslut känner jag att nu kommer snart bebisen och ber Dennis ringa på barnmorskan.

 

09:05
Barnmorskan undersöker mig igen och jag är nu öppen 10 cm men får andas lite till i väntan på resten av sköterskorna som ska vara med.

Dylans hjärtljud sjunker och pendlar mellan 80-100 slag/min och jouren tillkallas.

 

Jag får äntligen börja krysta.

Tycker det känns lite tight och mitt upp i allt säger jag "ursäkta, ursäkta. Sist klippte ni mig och jag vill gärna inte spricka nu så ni kanske ska klippa för jag spricker snart".

 

Dylans hjärtljud har inte förbättras och ligger under 100 slag/min så dem beslutar att sugklocka måste användas för att få ut barnet fort.

 

09:14
De börjar använda sugklockan.

 

Efter 3 krystningar / 3 dragningar så kommer bebisen ut och läggs på min mage, hjärtljuden hämtar upp sig och han skriker så jag får honom på bröstet.

Fick en liten bristning på insidan som dem syr ihop med något stygn.

 

Otroligt bra bemötande, dem lyssnade på mig, hade stenkoll på mitt önskemål och koll på att jag ville ha extra hjälp med amningen denna gång då det sket sig totalt med Elliott.
Jag var betydligt piggare efter denna gång och kunde sitta på en gång, det tog typ en vecka med Elliott.

 

Vi bestämde att vi ville hem på en gång och fick vänta på barnläkaren.
Efter x antal timmar kommer hon då dem hade haft fullt upp på akuten, Dylan blev godkänd och vi får äntligen åka hem.

Den känslan var så skön, att få sova i sin egen säng och vi kunde andas ut ordentligt.

 

När jag skulle få Elliott så tog det ett bra tag innan han väl kom så jag hade hunnit med att säga en massa roliga saker till Dennis.
Den här gången hade jag hunnit med en sak som Dennis och barnmorskan hade skrattat åt (jag minns inte detta).

Hennes telefon började ringa men hon var upptagen så hon lät det ringa och då hinner jag snappa upp det och säger till henne "Du, jag kan ta det där eftersom du är upptagen".

Då hade hon sagt att jag nog var minst lika upptagen med mitt.

 

 

 

Nu är han här, våran andra och helt underbara son.
Han var beräknad till igår (tisdag) men bestämde sig för att komma ut i lördags helt utan förvarning och med snabba puckar.

Det blev snabba ryck med allt, men det kan vi gå in på i ett annat inlägg.

Ut kom en Dylan som vägde 3606g och var 51 cm lång.

 

Jag tänkte bara kika in lite snabbt och berätta den härliga nyheten, lite i efterskott.
Allt går iaf väldigt bra, livet känns komplett och helt perfekt.

Nu är hela familjen samlad och vi är upp över molnen lycklig.

 

Tänkte vara generös och bjuda på någon bild.
Första är på förlossningen när jag fick upp han på bröstet och jag ser rätt sur ut, haha.

Andra och tredje är på Dylan, jag kan inte sluta titta på denna helt underbara skapelse som är så vacker.

Fjärde bilden är från premiärbadet, storebror Elliott är självklart med och hjälper till.