-

Vardagen

Idag började Dennis jobba igen och vi är tillbaka i vardagen med en till person.
Nu börjar vi på sätt och vis om på ruta ett, vad gäller nya rutiner.

Dylan är så liten ännu så dagarna kan bli hur som helst, somnar på olika tider, äter på olika tider, vaknar olika tider på morgonen och mitt upp i allt ska man få ihop tid med Elliott, frukost och lunch ska ätas, fixas med middag osv.

Ni fattar nog galoppen.

Det känns så hemskt mot Elliott då han ofta får vänta mycket på oss för i vissa eller de flesta lägen så kan man inte ta han i första taget, hur hemskt det än låter.

Det här händer mitt upp i hans 3-års trots och det triggar hans humör ännu mer och han är riktig jobbig för det mesta.

Jag tror nästan att den som har det jobbigast är han, det är aldrig lätt för ett barn med dessa perioder.

Ofta gör de "fel" även om dom vet att man inte får göra så, bara för att prova gränser och behöva bli tillsagd.

Det i sin tur är jobbigt för oss att vi måste säga åt han hela tiden och det bli jobbigt för han att höra, en ond spiral.

Humör och tålamod sätts verkligen på prov för oss nu och jag hoppas så innerligt att det går över snart, för allas skull.

Tacka vet jag förskolan, att han får gå där 15h även om jag ibland tycker det känns för lite.
Det är sällan han vill gå hem kl 14 när vi kommer.

Ibland skulle jag vilka klona mig själv så ena jag sitter och matar Dylan medan den andra är ute och leker, ritar, kollar på film eller kör bilar med Elliott.

När Dylan blir lite äldre och inte behöver äta lika ofta och vi får till rutiner så kommer allt bli lättare, men tills dess så ser våran vardag ut så här.

Detta inlägg är inget klagoinlägg egentligen, utan man får ofta höra hur underbart och bra allt är och det ligger rosblad på marken och enhörningar som flyger runt på rosa moln.
Så för en gångs skull tänkte jag dela av mig av hur det ser ut, på gott och ont.

Jag älskar också våran vardag och tycker den är underbar, men det finns också den där jobbiga sidan att man inte räcker till och det är trotsiga barn (som man sällan får läsa om).

Ser att många skriver "att folk inte tycker om att läsa om det" men jag tror att det kan vara många som uppskattar och känner igen sig i det tråkiga också och slipper läsa om hur underbart alla andra har det.

För det är ingen som har det perfekta livet, det kan vi nog komma överens om på en gång vare sig det handlar om småbarn, jobb, kärlek eller något annat.

Någon som känner igen sig i det här eller rider ni runt på enhörningar?

2013-09-18 @ 13:13:00 Min vardag Permalink

Kommentarer

Postat av: Maria MPL

Tro mig Frida, du är inte ensam med trotsigt barn! Inga enhörningar här hemma.. Man får försöka tänka tillbaka på de små gyllene ögonblicken som man lätt glömmer, ta fram dem ur minnet när det känns som allra tyngst och försöka finna ork i minnet av dem och njuta extra mycket när nya inträffar. Kämpa på!

2013-09-18 @ 20:15:15

Postat av: Ida w

Känner precis lika Frida.. Tycker de är super jobbigt att vincent får vänta och får bara en massa nej :(

2013-09-18 @ 20:40:51

Postat av: Emilie

Vi hade det precis likadant med Ellen ca 2 veckor efter hemkomst med Alfred. Det testades gränser, gör saker dom man inte får bara för att få uppmärksamhet mm. Det gick över relativt fort. Men just det för att storasyster/storebror får vara "nr 2" håller fortfarande i sig. "Alfred ska bara äta" "Alfred måste bara somna" "Alfred ska bara ha en ny blöja" Man skulle vilja klona sig som du säger !

Nu har dom börjat kivas med varandra litegrann. Alfred vill va med o leka men Ellen säger NEJ, Alfred går dit igen och Ellen puttar bort han. Och Alfred börjar grina. Sååå roligt att se syskonkärleken redan nu ;)

2013-09-18 @ 22:16:54
URL: http://emiliejohansson.blogg.se

Postat av: Anna

Så bra, Frida! Du är min idol! ;D

2013-09-19 @ 09:39:21
URL: http://annnamarieb.blogg.se

Trackback