Att inte förstå

 
 
Förra veckan flyttade våra grannar, inte så långt då dem bor knappt 2 mil utanför stan.
Faktum kvarstår ändå att de har flyttat och inte längre är några steg ifrån oss.
De har en liten flicka som är i Elliotts ålder, de har lekt med varandra sen innan de ens kunde gå och jag har umgåtts med hennes mamma.
Tror Elliott var knappt 3 månader när vi började umgås och då var vi med varandra varje dag.
Det var lek här utanför, i parken, lekparken, öppna förskolan, drakborgen, hos varandra osv.
När det var dags för dagis började dem på samma och har följt varandra hela tiden.
 
Vi har pratat om att hon ska flytta, men förmodligen inte tillräckligt mycket.
Vi har inte heller förklarat vad som händer när hon flyttar.
Elliott var sjuk när deras flyttlass gick, han satt i fönstret och kollade, inga konstigheter.
Men den här veckan har vi fått smaka på våran egna medicin skulle man kunna säga.
 
Det började i måndags när vi skulle till dagis.
Eller i helgen, då frågade han gång på gång vart hon var och vi sa att hon hade flyttat.
Han var inte eld och lågor som han brukade men var ändå med noterna att vi skulle till dagis.
Frågade igen vart Alice var.
Gick till dagis utan henne, då vi har brukat gå tillsammans.
 
När jag hämtade honom fick han nästan tåtar i ögonen och frågade igen vart hon var.
Fröknarna sa att dagen gått bra och att han hade lekt lite med två andra barn, livet går liksom vidare.
Sen igår tisdag ville han inte till dagis, men efter en liten stund gick han med på att gå dit.
Idag ville han inte heller till dagis, samma visa som igår så gick han med på det efter en stund.
Han säger att han inte vill till dagis för Alice har flyttat.
 
Alltså, mitt hjärta går sönder!!
På riktigt.
Känner mig som en riktigt shitty mom som inte har berättat mer noga för min son att hans bästa kompis ska flytta, att hon inte kommer bo här och inte gå på samma dagis längre.
Att hon inte kommer stå på gården och leka precis som förr, att vi inte kan gå över när vi vill utan nu måste vi åka buss för att leka, för hon finns ju kvar.
Så istället ska jag se mitt barn vara så ledsen att han inte ens vill till dagis längre för att hon inte är där.
Det kanske hade varit likadant även om jag förklarat mer noga, men TÄNK OM det inte hade varit så.
 
Skulle prata med honom efter dagis idag om hur kan kände och det slutar med att jag gråter för hans skull.
Jag tror mig känna hans sorg och vill typ uttrycka den åt honom?
Eller något.
Jag tycker självklart att det är tråkigt att de har flyttat, men jag vet vart dem bor och jag vet att vi kan åka dit.
Så jag har väl hanterat det på ett annat sätt än Elliott.
Idag har jag gått med världens knut i magen för jag känner mig elak att jag "tvingar" han till dagis och inte kan förstå hur han känner.
Hade jag kunnat så hade jag gett han precis ALLT och vad som helst idag, av skuld.
Nej fy fan vad rutten jag känner mig, kanske en väckarklocka att jag ska inse att han är stor nu och att han förstår så mycket mer än jag vet så därför måste vi prata om typ allt.
 
 
Det här blev lite mer privat än jag tänkt mig, men så skönt att skriva av sig.
 
 

Kommentarer
Postat av: Eleni

Ja fy, undra hur många gånger i livet vi kommer att ha ont i det där mammahjärtat?! Barnen är ju vårat allt och vi kan bara göra vårt bästa. Trots det kommer vi antagligen gråta både med dom och själva av att ha ont i mammahjärtat. Älskade ungar!

2013-11-06 @ 15:50:09
URL: http://eleni.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0